På tal om 30

I morgon fyller Henke 30 och jag har inte ens ett litet kort att ge karln. Har haft lite fullt upp. Nu såhär några timmar innan har jag lite panik. Självaste presenten kommer ju i vår när han ska få alla fina slantar jag spar till hans resa, men något litet måste han ju få. What to do? Ska jag månne väcka honom med en avsugning? Ingen dålig idé alls nu när jag tänker efter. Men gud människa censurera bloggen lite.

Mode

Jag blev helt grön av avund när jag såg en av mina förskoleungar i sina nya sneakers idag. Grymt coola, jag var tvungen att fråga mamman om hon trodde de fanns i min storlek. Är man lite patetisk? Jag nöjer mig inte med fjortisstil som somliga nära 30, nejdå jag kör 5årings modet för att riktigt se ung ut.

Lite gulligt är det dock att det har blivit trendigt på min avdelning med kedja och nitbälte... En tjej brukar vilja bestämma med mig dagen före, så att vi båda har nitbälte samtidigt. En pappa berättade igår att hans son tjatat till sig ett par byxor på Lindex, jeans med kedja. "För det har Cicci". Naaaaaw. Jag må vara tappad bakom en vagn när det gäller mode in the real world men på förskolan regerar jag.

Märkligt

Chefen "....idag verkar du vara lite gladare igen Cicci"...

Hmmm, jag har alltid trott att jag lyckas bra med att dölja mina negativa känslor på jobbet, där hade jag fel tydligen. Fick mig att fundera på om jag verkligen var något som på riktigt kan liknas vid glad idag och jo fan hon har nog rätt chefen. Människokännare är hon. Lite läskigt är det med sådana människor, speciellt när dom är ens chef.

Asgött

Jag har väl haft ett kaloriintag på Elvis nivå idag, med fan va kul jag haft. Jag och my man Hjalle. Efter jobb och astrist utdraget upprop drog vi på affären och införskaffade lite ingredienser till allehanda bak. Sedan har det bakats banne mig, hela långa kvällen med paus för lite middag och dusch. Halv åtta gosade vi ner oss nakenfis med täcke framför Mamma Mu, till filmen serverades varma kanelbullar, nygräddade hallongrottor och såklart kall mjölk. Sweet.

Det var länge sedan jag hade en riktig helkväll med Hjalle så. Bara struntade i allt annat och levde rövare. Tog en timme att sanera köket efter vårat härj, men det var det lätt värt. När Hjalle skulle somna så snackade vi lite om baket, vi fnissade lite åt hur konstigt det var att man skulle "måla" bullarna med ägg på slutet. Sedan säger Hjallefisen när ögonlocken börjar slutas "mamma vi baka annan dag igen, i morgon". Det kan vara så jävla oslagbart att ha en unge, allt annat blir oviktigt kvällar som denna.

Jävla neggo

Sluta gnäll så mycket på ditt liv, förändra det du inte gillar istället.


P.s. det är helt ok att prata till sig själv på sin blogg, otroligt normalt.

Tar det aldrig slut på borden?

Äntligen är golvet på plats, aaaaaaaaaaah äntligen lite njutning. Känna sig nöjd, luta sig tillbaka. Sätter mig för att blogga och inser att f'.u.c.k jag måste ju renskriva protokollet från styrelsemötet på Hjalles förskola. Hur mycket jag än gör (eller inte gör) så är den där jävla listan aldrig avbockad.

Jag vet att jag någon gång har sagt att det är ju så skönt med att jobba jämfört med att studera, när man kommer hem för dagen så finns inte lika många måsten och borden. Jag har varit rejält ute och cyklat måste jag erkänna. Jag har aldrig upplevt så många borden som nu. Vad är det för liv? Man är alltid otillräcklig. Tider var det när det enda på tapeten var att klara en tenta och att inte bli för full på fredag.

Fint då att jag ska börja studera nu, undrar just om jag kommer att återgå till studentstadiet fullt ut? Hus och unge fingervisar med hela handen åt motsatt riktning.

Sol

Jag blir besviken på mig själv när jag spenderat hela dagen inomhus trots att solen lyst hela dagen. Jag drog till och med ner rullgardinen för att slippa sy med solen gassande på ryggen. Så dåligt av mig, jag behöver mina D-vitaminer inför hösten.

Nu ska jag gå ut på altanen för att fortsätta slipa bort 4 lager svart lackfärg. Då har jag i alla fall varit ute idag kan man säga.

Gymnasiet...lika bra att börja om tänker jag.

Nästa tisdag ska jag på upprop på gymnasiet i Emmaboda. Japp, så är det och så får det bli. Ska lite vid sidan av jubbet läsa in omvårdnadsprogrammet. Det tar ett år av på helfart är det tänkt. Sedan lagom till sommaren så kan jag lättare få mig ett jobb i Emmaboda. En liten utbildning för att få ett jobb som ger mig tid att tänka lite på vad jag egentligen ska ta mig för i studieväg.

Jag vet inte riktigt vad min kommande titel kommer att bli, undersköterska eller vårdbiträde antar jag. Det senare låter mer troligt, fint att man inte vet vad man läser till. Jo förresten jag läser mig till JOBB, och mer tid till både mig själv och Hjalmar.

Pfjuh sista inlägget nu

Som avslutning vill jag bara meddela att jag idag blev lite förälskad i mitt hår. Det tovar sig som bara fan, har ett gäng smådreads i nacken bland annat. Det är uppklippt som om jag låtit Pete Dorethy sätta saxen i det. Jag har slitit bort 50 slingor helt på måfå, tagit bort slingorna som gjorde ont vill säga. Men konstigt nog gillar jag det nu.

Kanske för att jag njuter så av att kunna sätta upp det när det är skitigt. Lite saltpuder, rufsa lite och sedan tofs sedan är det helt ok. Inne på tredje dagen otvättad nu, jämfört med innan när jag tvättade varje dag. Älskar knep som göra att man kan tumma på den egna hygienen.

Jobb

Igår sa jag till min chef att jag inte kommer att söka fast tjänst i december. Om det var så lyckat vet jag inte men jag orkar inte bry mig, pendlingen tar musten ur mig. Jag säljer hellre trätulpaner på torget än att fortsätta slänga bort min lediga tid på allehanda transportmedel.

Buss

I går när jag åkte buss i Växjö så blev min chaufför stoppad av Haffa. Tydligen hade han varit för tung på gaspedalen på 30-väg. Chauffören blev inte alls glad. Han levde ut alla sina känslor för oss passagerare, å vad jag led med honom. Jo han hade varit dum, och hade bara sig själv att skylla. Men förnedringen att mista sitt körkort med en hel buss som publik. Han svor, han nästan grät, han skrek. I några omgångar. Försökte prata med polisen. Kom in i bussen igen. Pratade med sig själv om hur mycket pengar han skulle förlora nu. Inget jobb. Hur dum han var. Hur skulle det gå för honom. Varför hade inte hans busspolare varnat honom? Tja han var helt enkelt förtvivlad över sitt misstag.

Jag ska inte bli busschaufför och köra för snabbt på 30-väg, det lovar jag mig själv.

Dyr rättvisa

Första halvåret 2009 berättigades SJU personer jämställdhetsbonus. Det innebar mellan 100 och 1800kr ner i fickan för en tapper skara jämställda föräldrar. Hur många som sökt har jag ingen aning om, däremot vad det kostat i administrativa utgifter för staten... (om man ska tro skräptidningar för föräldrar)

Innan självaste siffran vill jag inflika att alla tappra försök att få Svea mer jämställt borde på något vis applåderas, just detta försök har dessvärre inte någon röd liten rea-lapp klistrad på sig. Bonusen gick loss på inte mindre än 6 miljoner kronor. Det är mycket pengar in och väldigt lite pengar ut. För att inte tala om: väldigt lite jämställdhet i vårat land.

Jag antar att många sökt, utan att vara speciellt kunnig när det kommer till kostnader för administration så borde 6 miljoner rimligen innebära att det fanns en hel trave ansökningar att gå avslå.

Nu kommer ju något snille tänka, jamen det behöver ju inte innebära att kvinnan var hemma mest eftersom bonusen bygger på lika delning. Nä det behöver det absolut inte betyda (även om det gör det) Jämställdhet. Rättvis fördelning. Både mamma och pappa till ungarna liksom. Feministdravel. Och tydligen när politiker ska fega: Jävligt kostsamt.

Knepigt är det, när mamman tar all föräldrapenning skyller man på ekonomi. Så med pengar försöker staten muta papporna att ta ansvar. Men när sjukt dyra jämställdspengar finns att hämta är det likförbannat stört omöjligt att ta del av de där viktiga dagarna. Kvotering någon?

Städa bort ditt liv

Har precis läst i en föräldratidning om hur mycket tid kvinnor lägger på att städa. Här kommer förklaringen till varför vi lever i en rövarkula jämfört med andra barnfamiljer.

En skild mamma med barn under 6 år ägnar inte mindre än 35 timmar i veckan åt att städa, diska och tvätta. Trettiofem timmar... trea femma. Tre-tio-fem. Inse hur galet det är. Men det blir värre.

En gift mamma med barn under 6 år tillägnar fantastiska 42 timmar i veckan åt diverse diskberg, strumpsortering och gud vet vad. Det är så sjukt att jag inte ens vet hur jag ska angripa det. Dels för att det är för mig fullständigt o b g r i p l i g t hur man kan ägna mer än en arbetsvecka åt att städa. Mår man helt bra då? Men också för att det inte går ihop rent matematiskt att det blir 7 timmar mer arbete i veckan av att dela liv med en annan vuxen människa...av hankön....

Jag och Henke räknade ihop hur många timmar vi gör sammanlagt här hemma och en städad vecka kommer vi upp i 7-9 timmar. Det tycker jag låter mycket, men 1 timme per dag för att diska och plocka är nog rimligt. Så slänger vi in en maskin tvätt i veckan, som ska hängas och sorteras plus damsuger. Jag vet ju inte hur studien är gjord, men hur vi än vrider och vänder är 42 timmar en astronomisk siffra i vår värld.

Jag konstaterar: Det suger att vara gift kvinna. Det suger att ha barn under 6år. Det suger att gilla män. Och enligt samma tidning några sidor tidigare kan man testa att exempelvis suga lite för att få sin man att städa mer. ...i min värld : no suckymood om inte karln fixar sin beskärda del av familjelivet.

Upprörd

Har haft massor att skriva nu i flera dagar, men ingen ork. Tar det nu medan jag väntar på att få ett (förbannat jävla) mail som aldrig verkar komma. Eftersom det är flera dagars upprördhet så delar jag upp det i olika surmulna inlägg... here we go.

Gräs, ångest och fest.

Gräset är klippt med vår sjukt dyra och jävulskt bra nya gräsklippare. Hondan. Bra där av mig, att få saker uträttade mitt uppe i min deppighet.

Alltså, jag har fått lite oroliga reaktioner på mitt inlägg... jag är ju inte med foten i graven eller så. Jag lever och frodas (med betoning på det sista på grund av lite trösttoblerone och vin) men jag är inte direkt i mitt esse om jag uttrycker mig så då. Idag under en liten snackis på jobbet tror jag att jag blev en smula klokare på vad detta beror på iaf. Såhär;

Henke jobbar skift var annan vecka. För att få det att fungera med Hjalles förskola så har jag börjat jobba varannan vecka med tidiga tider och när henke har tidigt skift jobbar jag sena tider. Alltså ses vi extremt lite på vardagarna. Sedan kommer då helgerna då man vill passa på att hänga såklart. Men så är jag inne i en period (efter en sjukt trist semester) då jag vill umgås med mycket folk, roliga människor som får mig att skratta, vin som får mig att vingla och tja... vara allmänt social kan man kanske sammanfatta det.

Det går inte ihop. Missnöjet är ett faktum. Hela veckan längtar jag ju efter Hjalle och Henke-tid, sedan finns den och då vill jag helt plötsligt dra iväg. Fast ändå vara hemma. Dessutom är det svårt för mig att bara dra iväg ut en kväll liksom, jag bor ju mitt i ingenstans så ska man hänga med folk blir det ju många timmar borta hemmifrån. Buhu.

Tänkte att det snart är dags man drar ihop till en stor fest, en anti-höst-depp-fest. Det behöver i alla fall jag. Och eftersom jag känner många oerhört trevliga människor så hoppas jag på en fin skara folk som vill komma och dela denna erfarenhet med mig. Nu råkar det ju även vara så att jag känner folk som är jävulskt uppbokade, så jag får planera nu om det ska bli under hösten. Återkommer snart med inbjudan till höger och vänster. Nu åter till vinet.

Skulle ha...

Planen var att klippa gräset när Hjalle somnat, men så kom det lite regn så jag lade ner. Det plingplongar på dörren och vips så sitter jag i köket iförd enbart morgonrocken och pratar Pubpenisar och strap-on. Så mycket trevligare än att salta sniglar och klippa gräs. Man borde få oväntat besök oftare.

I övrigt är det lite svajigt. Det kom över mig i söndags, en oäven känsla. Jag hade problem att placera den först, Henke undrade vad jag funderade på eftersom jag var tyst (i mer än en minut). Så helt plötsligt bara sådär så gick det upp för mig, jag är fanimig lite deppig. Det ligger egentligen inte för mig, det här med deppighet. Jag är mer arg eller ledsen, ja eller glad. Men deppighet, med tonårsångesten undantagen, är inte min grej. Tills nu då tydligen. Ovant och lite besvärande, deppighet är så mycket mer diffust tycker jag. Ledsen är man över en viss situation, vilket gör att man kan ta itu med vad man nu behöver göra för att komma vidare. Nu vet jag inte riktigt vad det är jag deppar över.

Mycket har hänt i sommar och jag har ju några saker som jag är ledsen över, men det är liksom inte det som min depp handlar om tror jag. Att det kom i söndags just, och alltså sista dagen på semestern ger emellertid en liten fingervisning om vad det kan tänkas handla om. Men det är inte bara pendling och jobbångest. Nåt mer är det. Mmmm, näe jag är inte helt tillfreds och inte helt mig själv. Är det i detta skede man söker hjälp hos någon legitimerad?

Sista dagarna på semsestern

* Röker
* Ligger påklädd i solen
* Ältar
* Dricker vin
* Ältar
* Drar bort lite löshår
* Röker
* Dricker Baileys
* Dricker mer vin

..........det börjar likna paniknjutning.