Så var det dags att packa igen då...

Kan meddela att vi fått förstahandskontrakt på en jättemysig 3:a på Östra Lugnet i Växjö. Nära mitt jobb och nära till Henkes pendlarvänner. Nu brinner det i knutarna, vårat hus måste ut till försäljning. Nog för att vi är rika som troll men dubbla båendekostnader klarar vi nog inte i någon längre period. De få människorna jag känner som inte har Facebook kan jag meddela att vi ska ha en målarfest den 30januari. Bara att komma förbi med målarsug i blick. Öl och käk fixar vi. Tjooohoo.

D-vitamin

Det är smått underbart att vakna av strålande sol och klarblå himmel... snön gnistrar vit så långt ögat når. Bara upp och ut. Sneglar på termometern för att bedömma klädval. Snabbt står det klart att det är till att leta upp alla klädesplagg jag äger. Minus 32 grader. Men vad gör väl det när solen skiner och det enda som hörs är knarret under skorna. Har laddat upp rejät med solenergi idag kan jag lova. Med rosiga kinder, raggsockar och sprakande eld ska jag nu lägga mig och korrekturläsa lite examensarbete.

Dagboksnovell

Mamma hittade tre gamla dagböcker som jag skrev i när jag var mellan sju och tio år. Det var massor av killkladd, tydligen var jag upp över öronen i en Daniel Edmark (??) Jag var även bästis med Malin Lindmark. Men så mellan allt övrigt strunt hittar jag en helt underbar liten novell. Jag bara måste skriva den här på bloggen. Jag var tio år när denna lilla historia författades.

Allt var som vanligt när pappa kom hem från jobbet gav han mig en kram gick fram till mamma och kysste henne och frågade vad det blev för mat. Mamma.... Måna Hansson pappa brukade kalla henne för mona-lisa... pappa Erik Hansson. Mamma svarade Pitzza. Pappa hängde av sig rocken och satte sig till bords. det var ovanligt tyst tills mamma sa kom. Erik det är något viktit dom gick in på sitt rum och låste jag smög efter och hörde nu mammas ord ekade Jag är gravid pappa suckade men då kom något oväntat du behöver inte sucka det är åkes barn jag väntar skrek mamma.

Slut.

Så har man plöjt staun...

Jag och Henke drog 16mil österut idag... vi kan inte få nog av bilåkande tydligen. Väldigt produktiv dag med många spenderade slantar. Vi lämnade bort Hjalle till Mormor, i god tro. Väl hemma fick vi dagsrapporten om hur bra allt hade gått.

Mitt i någon av alla historier får jag nys om att Hjalle lämnats ensam i bilen medan mormor lite snabbt handlat två hyllplan. Say What??? Jag hatar folk som lämnar barn i bilen för att göra saker "lite snabbt". Hur kunde jag glömma att min mamma tillhör generationen oaktsamma föräldrar. Dom som var föräldrar innan man förstod att cykelhjälm var en god idé, innan bilarna hade bälten bak, när man kedjerökte bredvid barnvagnen, lät ungarna kvävas på mage i spjälsängen osv.

Mamma avfärdar mina predikningar med "äsch du överlevde ju" men det stillar min upprördhet måttligt. Mamma tycker jag är överbeskyddnade, jag tycker mamma är naiv. Hon frågar vad som skulle hända Hjalle i bilen de tre minutrarna (som säkert var en halvtimme) jag frågar om hon fått demens och glömt att vår värld är full av idioter. Idioter som säkert kan få för sig att ta ett övergivet barn från en bil. Mamma replikerar med att vi faktiskt befinner oss i den normala delen av Sverige, som om inte idioter finns norr om dalälven. Jag avslutar med att säga att det då var sista gången hon fick vara barnvakt.

Allt är alltså som vanligt här hemma... Jag och mamma gapar och för liv i en för övrigt väldigt lugn och mysig tillvaro.

Norrland

Det är smått obegripligt men i morgon så bär det av. Äntligen. Gud så jag behöver få komma upp till minus 32 grader och en obeskrivlig tystnad. Ja nu pratar jag om tystnaden utanför huset, inte den inomhus, för det förstår ju alla att med mig och min mamma är det fullt kackel.

Jag och Henke har bestämt oss för att faktiskt ge oss en till chans. Vi har haft några väldigt jobbiga men givande veckor, ner i skiten på riktigt kan man väl säga. Jag vet fortfarande inte hur jag mår i allt det här, och jag har verkligen ingen aning om hur det kommer sluta. Men för att bryta en gammalt mönster och för att verkligen känna att jag gett det en riktig chans så måste jag försöka.

Ena dagen känns allt ok och som att jag är dum i mitt huvud som var på väg att lämna denna finfina karl, nästa dag har jag ångest över att jag inte vet hur jag känner. Terapeuten säger "en dag i taget" "cicci du måste lära dig ta en dag i taget". Ok fine, men hur fan då? Hur gör man det?

Det är ungefär vad jag kommer att pyssla med att klura ut de närmaste tre veckorna. Det blir nog bra på nåt vis någon gång. Jag håller iaf mina tummar för även om jag inte vet hur jag känner så vill jag såklart inget annat än att allt ska funka och kännas gött i magen.

Har brutit kontakten med en kompis idag med till råga på allt. Inte ofta man "gör slut" med en vän och det var inte helt enkelt. På nåt vis. Men det är en nödvändighet om jag ska kunna säga att jag verkligen har försökt. Kommer att sakna personen, men jag måste fan inse att man inte kan få allt och att det finns gränser på hur elak man får lov att vara. Vem vill stå utan paket när tomten kommer?

Nu drar jag till mamma.

Pynt

Jag körde förbi en lägenhet förra veckan. En sjukt julpyntad lya, bland det värre jag skådat. Eller näe... det värsta jag skådat. Sedan i lördags ögnade jag igenom hyresgästföreningens tidning och läser en upprörd insändare som handlar om en granne som löpt amok med pyntet. Jag tänker... mmmhmmm den kan omöjligt vara värre än den jag såg i Växjö. Sedan läser jag om den i Aftonbladet idag. Alltså hur bara kan man? Vad är det för fel på folk? Gör som jag - sök vård.

Woods

Å en sådan lycka att man inte har sitt privatliv bevakat av hela världen.

Lite väl många...

kom-ihåg listor just nu. Jag tror mig ha tappat en av dem, och kan för mitt liv inte komma på vad det stod på den. Lite frustrerande. I morgon har jag medarbetarsamtal, skulle kunna tänkas bli lite spännande. Jag har glömt att fundera kring frågorna på samtalslappen som jag slarvat bort.

Vad sjutton ska jag blogga om då?

Det finns liksom hundratals grejer att blogga om. Men så har jag för dålig koll på vilka som läser...

Istället kan jag meddela att jag har fått sömntabletter som jag älskar och att jag har fått en remiss till en psykolog. Jag ska ta tre veckors semester och äntligen få komma mig upp till vintern. Få se nu... en, två, tre, fyra bra saker. Se där, allt är inte skit 2009.

Diet: deppighet

I två veckors tid har jag och Henke av deppiga anledningar inte ätit så bra. Första veckan speciellt då jag fick i mig typ en clementin per dag. Detta har dock haft en positiv effekt när det gäller somligas bantningsförsök (nr43). Och med somligas syftar jag inte på mig. Henke har gått ner 6kg. Jag 0,5kg. Hmpf. Nu vet jag ju att man inte ska banta genom att sluta äta, but still. 6kg VS 0,5kg hallå var är rättvisan? Å nu har matlusten kommit tillbaka så jag får väl vackert välkomna tillbaka mitt halva kg. Kul iaf att Henke kan glädjas lite...

Mantra.

Om man inte vill vältra sig i sin egen skit så kan man alltid snacka politik.

Jag har älskat Karin Magnusson sedan jag visste att hon fanns. (tack älskade saknade Knesset) Och när hon på pricken tänker och funderar precis som jag... ja då älskar jag såklart henne lite till.

En slank han hit...

Igår var en bra dag - idag not so good.