Norrland

Det är smått obegripligt men i morgon så bär det av. Äntligen. Gud så jag behöver få komma upp till minus 32 grader och en obeskrivlig tystnad. Ja nu pratar jag om tystnaden utanför huset, inte den inomhus, för det förstår ju alla att med mig och min mamma är det fullt kackel.

Jag och Henke har bestämt oss för att faktiskt ge oss en till chans. Vi har haft några väldigt jobbiga men givande veckor, ner i skiten på riktigt kan man väl säga. Jag vet fortfarande inte hur jag mår i allt det här, och jag har verkligen ingen aning om hur det kommer sluta. Men för att bryta en gammalt mönster och för att verkligen känna att jag gett det en riktig chans så måste jag försöka.

Ena dagen känns allt ok och som att jag är dum i mitt huvud som var på väg att lämna denna finfina karl, nästa dag har jag ångest över att jag inte vet hur jag känner. Terapeuten säger "en dag i taget" "cicci du måste lära dig ta en dag i taget". Ok fine, men hur fan då? Hur gör man det?

Det är ungefär vad jag kommer att pyssla med att klura ut de närmaste tre veckorna. Det blir nog bra på nåt vis någon gång. Jag håller iaf mina tummar för även om jag inte vet hur jag känner så vill jag såklart inget annat än att allt ska funka och kännas gött i magen.

Har brutit kontakten med en kompis idag med till råga på allt. Inte ofta man "gör slut" med en vän och det var inte helt enkelt. På nåt vis. Men det är en nödvändighet om jag ska kunna säga att jag verkligen har försökt. Kommer att sakna personen, men jag måste fan inse att man inte kan få allt och att det finns gränser på hur elak man får lov att vara. Vem vill stå utan paket när tomten kommer?

Nu drar jag till mamma.