onsdag 26 november 2008

Ååååå Bönder.

Å vad jag älskar bonde söker fru. Det är så mysgenant när man får se kärlek växa fram på bästa tevetid. Jag och Henke gömmer oss bakom täcket under vissa sekvenser, man är själv brandbilsröd i fejjan ibland när man ser endel klipp. Folk stakar sig, blir generade, säger de mest penibla av meningar, rör tafatt vid varandra, tittar lite, fnissar lite. Hela stämningen andas ju pök. Värst är det helt klart hos Peter och grabbarna, därefter verkar det vara Hanna som bidrar till mest erotisk uppladdning.

Själv hör jag nog inte till kategorin människor som fnissar och säger smickrande saker när jag börjar få känslor för någon. Jag är snarare något av en klumpeduns som (förmodligen under påverkan av alkohol ) grabbar tag i offrets kropp och sedan vägrar släppa taget. Kanske inte den smidigaste och mest romantiska av tillvägagångssätt, men det har visat sig fungera.

Värre var det när jag var yngre. Oh lord. Mina vänner vet ju. Gud så kär jag var. Olyckligt kär. I flera år. Oftast i någon som jag hade världens fantasibild av. Sedan efter några års trånande skickade jag något hysteriskt pinsamt (antar jag eftersom jag förträngt innehållet) kort och väntade på resultat. Resultatet blev egentligen aldrig mer än en riktigt dålig fylla, en orgie i "ingen kille kommer någonsin att vilja ha mig buuhuu". Jag var ung, jag var dum. Men fan ingen kan komma och säga att jag inte försökte. Några år senare hade ju ett av alla mina kärleksoffer den goda smaken att komma krypande efter mig (bokstavligt eftersom han var så packad) och förklara att han var sugen på ett pök, eftersom jag var trea på hans lista och de två före mig hade dumpat honom. Japp. Vilken jädra fin kille jag hade spenderat min tonår att tråna efter, ovärt.

Tillbaka till bönderna nu efter en makalös utsvävning. Jag hoppas verkligen att Peter får sin söta söta Ville. Att Per växer ifrån Stefan och Christer och går en kurs i social träning. Att Magnus väljer Christel och dammar av sig den lite dassiga kvinnosyn som han ibland låter få löpa amok. Och slutligen att Hanna lär sig att båda prata och hålla ögonen öppna samtidigt.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag håller med extra mycket om att hon borde hålla ögonen öppna lite mer. Åååå vad mycket av livet hon missar!