Ja det är vekligen skittrist när man äntligen har tid att blogga och det inte vill sig. Hjärnan är tom. Jag funderar inte över nåt speciellt, jag orkar inte tjata på om vad jag gjort senaste tiden, jag är inte upprörd över något. Alltså inget vidare material att jobba med...oftast är det händelser, irritation eller funderingar som leder till inlägg.
Ångesten över min framtida karriär/okarriär är ju ständigt aktuell, men känns hopplöst uttjatat. Vad ska man säga liksom. Jag vet inte vad jag vill, dagarna går och att vara arbetslös är ingen hit när det kommer till framtidsvisioner direkt. Träffade en vän från högstadiet i helgen, som hunnit arbeta i 10år som tandsköterska. Fatta...10år! Under den tiden har jag drivit lite, pluggat, börjat arbeta och insett att jag inte valt rätt utbildning. Tillbaks på ruta ett alltså. Underbetald timvikarie inom vården är jag nu, precis som jag var för 12år sedan när jag hade mitt allra första jobb. När jag hör ordet karriär får jag lust att slå. Egentligen tror jag att jag skulle må bäst av att bara skita helt i att drömma om det ultimata yrket, den perfekta arbetsplatsen och bra månadslön. Mitt mål borde vara att hitta ett jobb med roliga arbetskompisar. För det är ändå det som betyder mest i slutändan. Man kan säkert tycka att sophantering är kul bara man gör det med roliga människor.
Nu hamnade jag där igen, framtidsångest...eller snarare nutid. Poop. Tur jag har en söt Hjalle skön snubbe, bra vänner, finfin släkt, en öl i kylen och EM på teve. Aufwidersehen.
tisdag 10 juni 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det känns som att det är väldigt inne det här med karriär. Men skit i det för fan. De här tio åren du har "drivit omkring" har du ju haft det jädrans bra! Kul liksom! Och framtiden? Den handlar om så mycket meeer än jobb. To hell with karriär. Mer lattjo (och tänka lite mindre på välbetalt)
En sann filosof, mentor och besserwisser har talat
Hmmm... men utan väl betalt blir det väldigt lite lattjo om man bor i emmaboda. Jag menar man bor ju här för att ha råd att komma bort.
Och så har jag en liten liten dröm om att en dag vakna på morgonen och längta efter att få gå och jobba. Den känns lätt utopisk nu men hoppet är ju det sista som överger...
Hur i helvete har hon hunnit jobba i 10 år?!
Jag har kört hela racet med pluggande och jobbande och karriär och sån skit och jag har inte hunnit jobba mer än 6 år. Då är jag ändå 32 år nu och började plugga 1,5 år efter gymnasiet.
Kul att se lite livstecken från dig förresten :-)
Skicka en kommentar