Tiden.

Omöjligt att dygnet alltid har exakt 24timmar. Inte 24 exakt lika långa timmar iallafall. Jag kliver upp någon gång mellan 6-9 på morgonkvisten och är vaken till spöktimmen oftast, en relativt lång dag. Under denna dag kan man hinna med en hel del, det är ju helt klart ett alternativ. Eller så kan man få absolut ingenting gjort - som jag då. Jag åt precis min middag eftersom jag inte hunnit med den under dagen, lunchen bestod av en macka på stående fot. Man kan tro att jag är en karriärkvinna i storstan med många järn i elden. Nu vet ju alla som känner mig att jag är en slö mamma utan arbete boendes i centrum av ingenstans.

Det är som om minutvisaren spelar mig ett spratt varje gång jag tittar på klockan. Som igår när jag samtalade med mamma och jag frågade henne vad klockan var eftersom jag tyckte att Hjalle verkade ovanligt trött. Jag trodde att den var kring 16... det visade sig vara 3½timme helt fel.

Det är lite jobbigt tycker jag, det där med att jag inte hinner med mig själv riktigt. Varje dag har jag en inre lista på saker som jag vill få gjort [små obetydelsefulla saker men ändå] och varje kväll när jag lägger mig kan jag konstatera att inget blev gjort idag heller. Listan över folk som jag planerar att höra av mig till börjar bli oroväckande lång. Dessutom är några av dom till folk som jag inte pratat med på länge länge så jag vet ju hur långa de samtalen kommer att bli. Vilket leder till att jag aldrig hinner klämma in dem... som i sin tur leder till att det går ännu längre tid. Gaaaah.

Så vad gör jag då hela dagarna? Mja... säg det. Hänger med Hjalle, typ. Bloggar lite. Hänger lite till med Hjalle. Jag tänkte att jag nog skulle bli trött på att gå hemma själv med bebbe, men icke. Snarare är det så att jag fasar inför dagen då jag ska återanpassas till det sociala livet igen med arbetskamrater och gud å hans mormor. Bara 2 månader kvar. Fyfyfy. Jävla minutvisare till å rusa fram.