14 timmar

Jag lämnade mitt hem 06.15 och klev innanför dörren igen 20.30.
Lär mig om individorienterad kultur och inser att jag är så jävla lurad. Hur kunde jag gå på skiten om att det är karriären som är det enda viktiga i livet? Jälva skräp man har blivit hjärntvättad med under högstadiet och gymnasiet. Här sitter man och känner sig misslyckad, osjälvförverkligad och lite lätt korkad bara för att man ibland snuddar vid tanken om att jobbet faktiskt kanske är av underordnad betydelse i livet.

Så man fortsätter envist intala sig själv att bara inte kommit på riktigt vad det är man brinner för, att man när man kommit på det ska vidare till något mer, något bättre, något mer välbetalt, något creddigare, något superspännandextremgivandeintressant, något som gör en till en lycklig, självständig och självuppfylld liten människa. Ett jobb som man älskar och ger all sin energi, som genererar pengar som kan bidra till staten. Så att staten kan ta hand om ens nära och kära eftersom man inte har tid till det själv. Eftersom man uppfyller sin dröm - att arbeta.

Dagar då man varken hinner säga godmorgon eller godnatt till sitt barn för att man varit på sitt jobb är det lätt hänt att man funderar över sina prioriteringar. Man undrar i vilket skede man valde att leva så... jag kan inte komma ihåg att det någonsin fanns med i mina framtidsplaner som ung.