Imponerad

Jag är så väldigt väldigt full av beundran när det gäller ensamstående föräldrar. Hur hinner de ta hand om sina ungar, jobba så att man överlever och samtidigt få nåt ut av livet. Jag tycker de gnäller så lite dessutom. Jag gnäller som bara fan och känner daglien panik över att jag inte får ägna mig så mycket åt mig själv som jag vill. Ändå är vi två arbetande med EN unge...

Jag hinner inte spontan-gå-på-stan. Jag hinner inte träna gruppträning (som är det enda jag gillar) Jag har inte råd att köpa två skitsnygga skor som jag suktat efter länge nu. Jag hinner aldrig ta itu med sorteringen av berget med mina kläder som bara blir värre för varje dag. Eller jo det hinner jag, men då hinner jag å andra sidan inte blogga vilket jag råkar prioritera... Jag hinner inte umgås med folk. Jag hinner inte umgås med min sambo alls varannan vecka när han har kväll. Jag har nog inte råd att åka upp till mamma i sommar. Ändå bor vi i ett skabbigt litet hus i fucking Emmaboda. Hur gör en singelmamma i Stockholm? Hur fan kan deras vardag fungera men inte min? Jag måste uppenbarligen göra något galet.

En typisk vardag när Henke jobbar kväll:
Upp 06.00
Jobba 9-15.30
Hämta Hjalle 17.00
Umgås, handla, kvällsgröt och natta 17-19
Diska, ev slänga in en tvätt rengöra efter gröten, plocka lite 19-20.30
Blogga lite, prata lite i telefon.
Godnatt.

De veckor vi båda är hemma vill man ju passa på att hänga med Hjalle så den där egentiden...tja ingen där heller.

Helgerna går åt till att renovera och flänga omkring efter nya lister, mer grundfärg osv.

Det måste vara pendlingshelvetet och renoveringsprojektet som är roten till tidsbristen. Snart läge att göra något drastiskt åt detta känner jag. Annars vill jag inte vara med.