There's no place like home

När jag var yngre var jag en obotlig slarver... eller om jag ska vara helt ärlig så var jag det enda fram till slutet av min graviditet. Men där någonstans drabbades jag av äckliga mammafasoner, jag fick lätt psykotisk blick om duken hade hamnat lite på sniskan, jag dammsög varje dag och jag lät knappt folk äta klart innan jag började duka av - det störde mig att all blivande disk stod framme och oredade. Det var några månader av för mycket ledig tid helt enkelt. Jag hade inget annat att göra än att vanka omkring och damma teven, efter förlossningen hade jag inget annat att göra än att amma och polera diskbänken. Överdrivet såklart, men rätt nära verkligheten.

Nu är det lite andra tider. Ju äldre Hjallmar blir desto trängre bor vi och mindre tid har man till att röja upp efter förödelsen av orkanen Hjalle. Med enbart Henke hemma har jag dessutom fått känna på hur det är att vara partnern som inte hittar salladsskålen, osthyveln eller stekspaden i sitt eget hem. Jag började med att försöka bibehålla min ordning, men egentligen, vad ger mig rätten att bestämma hur det ska vara när jag är hemma minst? Jag försöker helt enkelt lära mig den nya ordningen.

Sedan husköpet har det verkligen burit av downhill för vårt hem. Ingen av oss orkar bry sig längre, vi orkar inte prioritera tiden till att storstäda utan putsar enbart lite på ytan ibland. Med barn fungerar inte ett hem utan struktur men vi har blundat hårt för sådant. Detta har banat väg för ett totalt kaos. Jag har i hela mitt liv aldrig levt i något liknande. Det ser ut som en lägenhet som huseras av knarkare - knarkare med barn. För att ni ska förstå vidden av det jag skriver har jag fotat hur det ser ut hemma hos oss just i detta nu... tyvärr hade jag hunnit städa undan nästan all bråte från köksbänken innan jag kom på denna idé. Så lägg till fyra koncervburkar, en tom olivburk, rester av två paprikor, skalet av två lökar, och massor av slaffs.

Helt utan att skämmas så här ser det alltså ut hemma hos familjen Sandström/Jäghagen en helt vanlig måndagseftermiddag. Jag hoppas vid min gud att jag om något år kan lägga upp bilder från ett snyggt hus där det ser ut att bo en normal familj.

Ni lägger såklart märke till vinglaset... hur skulle jag annars kunna känna lugnet i denna miljö?

Diskbänken såg alltså tio gånger värre ut två minuter innan detta foto.

Ord är överflödiga.