Pyntpanik, svidande hårbotten och socker i moset!

På söndagen när jag och familjen var ute och traskade började vi prata om julafton och det faktum att vi kanske skulle fira den hemma i vår lägenhet. Hmmm vi som inte har julpyntat något. Det vore ju kanske lite mysigt med någon ljusstake eller? Sedan på två röda hade både jag och henke stressat upp oss lite över detta. Söndagkväll i Emmaboda, hitta snyggt julpynt. Dödsdömt. Vi plöjde både ica och konsum utan resultat. Henke fick för sig att om vi inte skulle ha julpynt så skulle vi i alla fall ha juldoft. I sann Ernst-anda gick henke omkring i lägenheten och placerade kanelstänger och stjärnanis på de mest finurliga av ställen. Jag har rotat fram lite ljus och en röd duk. Så nu är det lite lite jul här hemma till slut.

Just nu sitter jag och har förbannat ont i hårbotten. Mot bättre vetande har jag i all hast utsatt mitt hår för en total-blekning. Lovade min frisör att inte ta saken i egna händer och specifikt att inte bleka hela håret. Det har jag hållit nu i ett års tid, det var tråkigt. Så nu sitter jag här och hoppas att det blir 1) vitt 2) jämt 3) inte så risigt 4) sitter kvar på mitt huvud. Med tanke på hur det svider så kommer det säkert att falla av.

Min mamma är ju här. Min mamma har konstiga ideer kring mat. Som att man behöver tillsätta socker i potatismos. Väldigt onödigt. Väldigt äckligt. Väldigt obegripligt. Väldigt Sandströms matlagning. Jag vägrade och påstod att vi inte har någon socker. Men efter att ha käkat upp moset så avslöjar mamma att hennes sambo hade ett sockerrör (snott från ikeas servering) i fickan som hon(djävulen) såklart smugglade ner i moset. Så idag har jag alltså ätit sockrad mos. Sur blev jag. "ja men visst var det god mos" kvittrade mamma förtjust. Jo den var ju god, sockret kännde jag inte av men... Mamma, varför varför varför? Det är ju inte konstigt att man är sockerberoende och ser ut som en julgris när man är uppvuxen med dessa matkonstigheter.