Jag är ju mamma också

Nu tänkte jag dra till med ett inlägg om mitt föräldraskap. Jag har nämligen några nya idéer att jobba med som har visat sig vara svårare än jag trodde. Här kommer det - håll i hatten.

Till att börja med... jag är inget stort fan av Maria Törnblom (jag är ju mer en Jesper Juulare när det kommer till föräldraskap) hon har säkert massor av rätt, men för lite för käck för mig kanske. Att sätta lappar på badrumsspegeln där det står att jag ÄR bra und so wieter är inte min melodi. Men. Jag fick en bok med Mia och enligt devisen gratis är gott så malde jag igenom den. 209 sidor blaha blaha var det. Förutom då två sidor som handlade om föräldrarollen.

Summan av kardemumman var ungefär att föräldrar i för stor utstäckning berömmer sina barn, för att på så vis bekräfta barnet. Detta är enligt M inte helt lyckat eftersom man då oftast kopplar berömmet och alltså bekräftelsen till barnets prestationer. Istället ska man bekräfta barnet som person. För ett barn är det upplevelsen som är viktig, något som vi vuxna ofta på automatik kopplar till prestation.

Som exempel, barnet gungar och ropar "titta pappa" varpå vi vuxna ofta svarar i stil med "ja oj va duktig du är som kan gunga så högt!". M föreslår istället att man kan bekräfta barnet genom att säga något i stil med "Oj, vad du gungar högt, va roligt du ser ut att ha!"

Man ska ge beröm till barnen, men det är just att man så slarvigt använder sig av ordet duktig eller bra och på så sätt värderar barnets handling istället för att bara dela upplevelsen med barnet som M vänder sig emot. Något som enligt M på sikt kan leda till att barnet börjar försöka leva upp till omgivningens förväntningar och att jaga bekräftelse istället för att känna att de duger som de är. (Hmmm känns det igen? Prestationsångest är kanske den största orsaken till min annalkande arbetslöshets-vad ska jag göra av mitt liv-ångest som varit på semester men nu tydligen fått VIP-biljett till höstens föreställning.)

Ja typ så menar M om jag förstått henne rätt. Dom där två sidorna i boken satte precis ord på något som jag länge tänkt men inte kunnat formulera. Tankarna har liksom surrat omkring helt osorterade i min hjärna. Så nu har jag gett mig fan på att jag ska börja vara förälder enligt dessa tankar. Alltså inte hela tiden slänga ur mig värderande kommentarer till Hjalle varje gång han lyckas få grötskeden i munnen eller lyckats kasta iväg en boll längre än till foten. Sedan kan det ju inte hjälpas att jag såklart alltid tycker att Hjalle är den bästa och duktigaste av kottar...han är ju min. Men jag vill inte att han ska växa upp och tro att man måste vara duktig för att duga. Det är ju inte det som är viktigt i livet.

Men nu till det svåra, att leva efter sitt tyck. Ujujuj. Jag har aldrig tänkt på hur ofta man säger saker som "åååå va DUKTIG du är", nu när jag börjat uppmärksamma detta så blir jag ju rädd. Det hoppar ur munnen innan jag ens hunnit tänka. Så tänker jag att nähepp nu ska jag dela hans upplevelse istället. Å va svårt det är. Jag tror på allvar att jag har använt berömmet för att det är ansträngande att komma på något annat att säga. Nu måste jag ju tänka. När han kommer gående och ser så jävla överlycklig ut (över att kunna ta sig fram på egen hand) så måste jag sänga mig med ord som "å va spännade du har som kan gå vart du vill" eller nåt annat genomtänkt som verkar passa med hur han känner för stunden. Det kanske verkar som en bit tårta, men jag lovar det är ansträngande för min hjärna. Å va duktig du är sliker ju ur utan att jag behöver tänka.

Jag och Henke har diskuterat detta och är på samma sida, men vi vill ju också att Hjalle såklart ska få höra att han är duktig ibland. Men när vi börjat tänka på detta och observera varandra med Hjalle så blir det så tydligt hur man säger duktighetsberömm titt som tätt utan att det behövs eller hör till saken. Han behöver att vi ser när han gör framsteg och att vi delar hans glädje eller förstår hans sorg över när han själv känner att livet är spännande, jobbigt, roligt eller ledsamt. Så nu är det en jävla massa år av hjärnverksamhet att se fram emot. Hjalle ska växa upp och veta att vi är lika stolta över honom om han blir nobelpristagare eller bagare, man duger som man är.

Woooosh så stora visioner och tankar man har. Enkelt att vara förälder - don´t think so.