Å där kom det

Nu är jag upprörd igen, äntligen. Anledningen är debatten om hämtningsstressen... alltså småbarnsMAMMOR som känner sig som sämre föräldrar om de hämtar barnen sent på förskolan. Efter tre är tydligen en magisk gräns.

För er som inte orkar läsa, så kan debatten sammanfattas med att det å ena sidan framhålls att kvinnors karriär står på spel eftersom det råder någon slags tävlan om att vara den bästa mamman. Det ekonomiska bortfallet som blir av att mamman går ner i tid vägs upp av att pappan måste jobba mer.

Å andra sidan anser en "barnexpert" att det är direkt skadligt för barn under tre år att vistas för mycket på förskolan. Och diskussionen är igång. Det som upprör mig är att diskussionen handlar om helt fel problem.

Att barn inte ska spendera tio timmar om dagen på förskolan är väl inte en helt galen tanke, men tyvärr verklighet för väldigt många barn. Så långt är jag helt på "expertens" linje. Jag är också helt med på tanken om var jämställdheten är på väg när man basunerar ut farorna med att barn inte kan knyta an till sina föräldrar om man lever på förskolan. Man kan liksom hålla med båda parter helt och hållet, men ändå inte köpa debatten.

....För varför i hela helvetet snackar vi inte om papporna?

Varför måste det vara kvinnornas karriärer som ska backa för att barnen ska få spendera lite tid med sina föräldrar. Lever vi i ett så uppkukat samhälle att det för kvinnan bara finns att välja mellan att försaka sin karriär eller låta barnen växa upp på förskolan? Och mannen då, han måste göra karriär och får träffa sina barn på helgerna. Inte konstigt att fredagsmys har blivit nya religionen.

Jag och Henke delar inte millimeter på allt, men vi försöker pussla och planera för att Hjalle ska få vara så lite som han kan på förskolan och att han får möjlighet att vara med båda sina föräldrar i samma utsträckning. Det gör vi tillsammans, och det är ett jävla slit men jag är helt övertygad om att det är det bästa ett barn kan få... två föräldrar som båda vill ha en lika stor del i barnets liv. Ibland skiter det sig, planeringen spricker, någon måste vara på jobbet när det var ens tur att vabba, man kan inte påverka arbetstiden alla gånger and so on... Men man försöker i alla fall.

Det är inte det mest ekonomiska alltid, att ge sitt barn rätt till sina båda föräldrar. Men tillhör man familjerna som förlorar mycket på jämställd uppdelning så har förmodligen en av parterna en högre, relativt god inkomst (gissa könet på den) så vi snackar inte direkt fattiga familjer här. Det handlar nog inte så ofta om att få gröt på bordet eller inte för dessa familjer. Eventuellt om man ska ha alla tevekanaler och prenumerera på fem tidningar och käka ute på helgen. Eller så bor man fancyshmancy och rullar dyrt. Grejer man tycker att man skulle kunna skippa eller prioritera till förmån för att kunna leva mer jämställt.

Och inget skit nu om att det ju finns ensamstående... då har man kanske inte mycket till val. Jag upprörs över folk som har valmöjligheter utan att de verkar fatta det.

Pfjuh... upprörd en fredagskväll.