Ena sekunden är jag go och glad kexchoklad... sedan är jag helt oväntat nollställd och kunde lika gärna dra en filt över huvudet, nästa sekund känner jag att det är fullt upp, för att sedan vara enormt uttråkad över att det inte händer något.
Jag kan få toklust att festa järnet och bete mig som en 20-åring, men så längtar jag så mycket tills man får krypa ner med godisskålen framför idol. Jag tänder ljus, hasar omkring i raggsockar och välkomnar höstmörkret... så känner jag mig med ens lite deppig över hur fort tiden går.
Jag längtar tills karln kommer hem och får nästan lite ont i hjärtat för jag saknar honom så, men sedan går det någon liten timme så vill jag vara ifred. Vi pökar som idioter för att få en till liten knodd, men så var fjärde pök tänker jag oooh shit två ungar hur jobbigt ska inte det bli?
Jag planerar studier och någon självuppfyllande karriär tittar på csn-räkningen och kommer fram till att omsorgsvikariat inte heller låter helt fel.
Jag hatar min hjärna. Den är helt värdelös.
måndag 19 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men hej, ska vi starta en klubb? Gräset-är-nog-lite-grönare-på-andra-sidan-klubben.
hahahaha!!! känner igen det där med pökandet...själva var vi så osäkra att vi skyddade oss varannan gång! haha! bara för att!
Skicka en kommentar