Jahapp... ibland är det rätt gött att låta tårarna rulla ner för kinden. Nu har jag haft en lite ledsen stund för mig själv, det finns så mycket orättvist i livet.
Grannen var på visit tidigare idag och vi pratade om en vän till henne som omkom nyligen i en bilolycka. 46 år och småbarnsfar, det är verkligen svårt att se meningen med sådant. Mer än att man ständigt ska bli påmind om hur nära döden befinner sig. Man behöver väl det ibland, tyvärr. Sedan kom L förbi och vi filosoferade vidare om döden och hur det kommer att bli. Hur förbereder man sig för att någon nära ska dö? Det är ju en omöjlighet. Alla frågor man har som inte har ett svar eller man kanske inte ens vill ha svar på.
Att kämpa mellan att sina olika tankar... att det ska gå fort så att personen inte behöver lida och samtidigt att man vill ha så många fler dagar, veckor, månader och år kvar tillsammans som det bara går. Att man är glad för det man fått, men så jävla förbannad över att inte få mer. Att man vill stötta och muntra när det egentligen inte finns något positivt att säga.
Men hur många obesvarande frågor man än har så finns det en som man vet svaret på långt där inne... Kommer man att orka ta sig i genom detta? Ja man orkar det man måste.
måndag 4 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ibland tror jag inte det är det bästa att försöka "se positivt", att man ska vara glad för tiden man fått, och försöka hitta uppmuntrande ord att säga. Ibland är allt faktist bara skit och för jävligt. Då går det inte att försöka lura bort det. Jag tror på gråt och sorg. puss och kram!
Balle: Ja absolut, det tror jag med.
Vad fint skrivet! Som min jobbarkompis sa: det är bara att bryta ihop och komma igen. Men visst... idag blev jag ännu mer påmind och tycker att allt bara är skit och då är det svårt att se nåt vettigt. Fast visst, är man tvungen så klarar man sig igenom på nåt sätt, det är ju det som är livet. Kram.
grannen: ja det är uppenbarligen det livet handlar om... att komma igen.
Skicka en kommentar