Mittiveckan

Det är inte klokt vad fort tiden går. Jag hinner inte riktigt med i svängarna. Hjalle ska snart börja förskolan, vi ska snart flytta och snart är det för sent att börja pensionsspara. Typ så känns det.
Idag hade jag medarbetarsamtal med rektorn, fantastiskt kul. Mindre kul var det att jag inte får ha lönesamtal eftersom min lön precis är satt och dessutom ligger i topp på arbetsplatsen. Jag hade gärna haft ett ändå, jag tänker att det är bra träning. Men medarbetarsamtalet var trevligt i alla fall. Det är ju väldigt trevligt att få prata om sig själv och andra och att få en massa beröm.

Rektorn beundrade mig för mitt mod och mitt sätt att formulera mig, men ändå är så enkel. Hon tyckte att jag var så "fri" (öppet för tolkning) och att jag hade åstadkommit massor av positiva förändringar på kort tid och var så nöjd att de fått mig. Kortfattat alltså, jag skulle ju kunna bre på här för mitt eget egos skull, men jag nöjer mig. Känndes bra att få ett litet bevis på att hon har uppmärksammat mitt slit, även om jag allra helst hade viljat få berömmet i form av höjd lön.

Jag kämpar som en toka på jobbet just nu. Läser en massa Reggio-litteratur på fritiden, fixar och donar med inredningen på avdelningen, klampar fram i minerat område på våra möten, gör allt allt allt jag kan för att vara den perfekta pedagogen. Glad som bara fan var eviga morgon trots att jag klivit upp fem, positiv och lugn hela långa dagen. Agerar diplomatiskt i alla lägen. Strukturerar upp saker och ting för att effektivisera (låter som om jag är konsult på en industri). Antecknar funderingar och planerar på tågresan (obetalt alltså).

Målet med mitt gnetande: fantastiska referenser så att jag aldrig mer behöver gå arbetslös och får en ännu bättre lön på nästa arbetsplats.

Som en bonus blir jag ju dessutom en bättre pedagog för varje dag som går. Vem vet, kanske kommer jag någon gång i en framtid att starta en helt egen förskola där jag får styra och ställa. Då kanske jag kommer att trivas riktigt bra med mitt yrkesval... eller inte. Men hoppas kan man ju alltid.