Bara jag inte börjar bita på nageln

I morgon börjar jag på mitt nya jobb. Mitt vanliga jag hade varit ganska uppstressad vid det här laget. Men nu är jag bara helt tom, snudd på apatisk. Jag vet inte om det ska tolkas som ett bra tecken för att jag kanske känner mig trygg och lugn. Eller om det är för att jag är så uppstressad över resten av mitt liv att kroppen helt har stängt av, det vore då ett dåligt tecken tänker jag.

Det är lite märkligt ändå det här med stress. Jag har alltid upplevt att jag hanterar stressiga situationer bra, tänker mig att jag skulle passa att arbeta på akuten eller nåt. Men ju äldre jag blir desto mer inser jag att min självinsikt har varit lika med noll när det kommer till stresshantering. Främst då när jag själv är involverad i själva stressituationen.

Jag har försökt klura ut i vilka lägen jag blir stressad och tycker mig ana ett visst mönster. För det första är jag en jävligt otålig person, när något är bestämt så vill jag att det ska bli gjort på en gång. Gärna tidigare om det går. Also, det här med att köpa ett renoveringsobjekt är påfrestande för min stressnivå big time.

Sedan finns det ytterligare en sak som stressar mig... framtiden. Det där med att inte ha full koll. Så är det väl för många att man gärna vill tjuvkika lite in i framtiden, men jag önskar så att jag mer var en sådan som kan ta saker som de kommer. Och mitt största problem är att jag vill det så gärna att jag konstant lurar mig själv att jag är en sådan cool person. Jag ägnar dagarna åt att säga JA så gör vi, det fixar sig på nått vis - som en annan "gilla läget typ". Men ligger vaken hela nätterna och tänker Hur i hela helvete ska jag orda så att det här kommer fungera??? - som värsta nevrotiska vraket.

Så nu till mitt nya jobb, istället för att tänka att det känns gött att vara lugn såhär kvällen innan första dagen... så stressar jag naturligvis upp mig över att jag inte är nervös. Ikväll blir det helt klart en stor Baileys och sedan isäng med min tråkiga ljudbok.