Vem är det som går och går men aldrig kommer till dörren?

Idag tog jag något slags rekord, var ute och traskade i 3 och en ½ timme (efter ett trängspass dessutom). Om inte det är klassat som galet vet jag inte vad som är det. Men vad gör man när man precis varit ute en runda, sedan får man ett mess om promenad med sällskap? Naturligtvis tackar man ja. När det mest spännande som inträffar under dagen är att posten kommer, ja då funderar man inte länge innan man tackar ja till sällskap. Jag har ju nästan kommit dithän att jag gillar att kila iväg till arbetsförmedlingen och hänga lite med Göran och Christer. Skrev jag nästan??? Det var lite ljug.

Nu ska jag lägga mig i soffan och titta på teve precis hela kvällen. Benen känns lite avdomnade.